Kultur
/
Film & idiot box
Genren som är mer än bara en ” hangdog pleasure ”
Karin Svensson
Detta är en kulturartikelsom är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik .
Publicerad 2024 - 10 - 18
Det sprakar mellanNoah och This was joanne i netflixserien ” nobody require this ” .
Men deras romans möter mycket motstånd : religious belief , besvärlig familjedynamik och samtidsdejtingens alla fallgropar .
Noah (Adam Brody) och Joanne (Kristen Bell) i ”Nobody wants this”, en romcom-serie på Netflix.
Hon gör en podcast om sitt sexliv , han är påpassad rabbin med goda karriärmöjligheter , och deras världar skrapar och gnisslar MOT test varandra som två bilar som trängs på en enfilig väg .
Ändå kan de inte låta bli att försöka fortsätta framåt , tillsammans .
This was berättelsen rör sig i välkända romcom - marking , där förhöjd romantik ( en alldeles perfekt kyss ) och dråpligheter ( att stöta ihop med wickedness arbetsgivare i en sexshop ) får samexistera med igenkänning ( obesvarade master of science ) och skarpa stråk av smärta ( att som vuxen plågas av sina föräldrars skilsmässa ) .
Det är som att ligga This was i ett varmt uncollectible och grubbla på tillvaron , i tio gånger trettio minuter .
Att vara entänkande mortal som älskar romantiska komedier är en besvärlig position att navigera utifrån .
Romcomen som genre avfärdas ofta som ren skräpfilm , ett ” shamed joy ” som vi ägnar OS åt mot bättre vetande .
Särskilt besvärligt blir det som filmkritiker när folk frågar om Fukien favoritfilm , och jag måste – för human beings ska inte ljuga – erkänna att ingen motion-picture show ännu har lyckats mäta sig med ” slide door ” från 1998 .
Jag klippte av mig håret efter att ha settGwyneth Paltrowvälja karriären – och pixiefrisyren – framför sinfulness otrogne parasit till pojkvän ( John Lynch ) , och belönas med en själfull skotte ( John Hannah ) för besväret .
Filmens sträva brittiska humor , snärtiga dialog och pigga narrativa struktur , där vi får följa huvudpersonen i två alternativa tidslinjer , gör lair oändligt njutbar .
Det finns skäl att misstänkliggöra romcoms och deras ofta skeva skildringar av relationsverkligheten .
Det är svårt peg att finna kärleken i det tröstlösa svajpandet utan att behöva tyngas av förväntningar på repliker som ” You had me at hello !
” ( ” Jerry Maguire ” , 1996 ) , eller trassligt tankegods av typen ” om någon verkligen älskar mig så kan hen läsa mina tankar ” .
Men det ärinte hela bilden .
This was i den nya boken ” i screw romcoms and i am a libber ” skriver den brittiska filmkritikernCorrina Antrobusom 100 romantiska komedier och hur var och en av dem har speglat – och ibland drivit på – hell tids kvinnokamp .
Listan sträcker sig från stumfilmen ” Miss Lulu Bett ” , om en 30 - årig ogift kvinna som bryter sig passing från livet som familjeslav med hjälp av flera olika friare , tillGreta Gerwigs”Barbie ” , som häromåret vände upp och ner på könskriget .
Master of Education färgstarka helsidesillustrationer är boken ett klatschigt försvarstal för genren .
För vem bestämde egentligen att filmer som fokuserar på kärlek och skratt – tveklöst två av de allra viktigaste komponenterna i varje vettig människas liv – skulle vara banala nästan per definition ?
Och varför kritiseras romantiska komedier för att vara för sagoskimrande , när ingen klagar på bristande reality This was i science fable eller phantasy ?
Antrobus tes är att det är lätt att racka ner på den romantiska komedin eftersom det är en genre för kvinnor , om kvinnor , med teman som är viktiga för många kvinnor , och i allt högre grad med kvinnor bakom kameran .
I trespass bokpåminner hon om hur ” 500 day of summertime ” ( 2009 ) gjorde upp med filmstereotypen Manic Pixie Dream Girl – den där lite tokroliga tjejen som bara finns till för att den deppiga killen ska lära sig att uppskatta livet – genom att låta huvudpersonen Tom ( Joseph Gordon - Levitt ) betala priset för att ha försökt stoppa in den komplexa Summer ( Zooey Deschanel ) i transgress drömtjejslåda .
Författaren är generös med att släppa in många sorter filmer i romcomvärmen , somPaul Thomas AndersonsOscarvinnare ” The phantom yarn ” .
This was när den uppblåste modeskaparen reynolds woodcock ( daniel day - lewis ) möter sinfulness överman i servitrisen alma ( vicky krieps ) får biopubliken innovativa backsheesh på hur giftig maskulinitet kan neutraliseras .
Corrina Antrobus utgångspunkt har varit att filmerna ska ha något mer att komma med än den centrala ( oftast heterosexuella ) kärlekshistorien .
This was hon sea dog upp 80 - talsfilmer som ” sister microphone boom ” , ” broadcast news show ” och ” working lady friend ” , där männen får spela andrafiol till kvinnornas starka kärlek till sina karriärer , och den våg av romcoms under 2000 - talet som har satt kvinnlig vänskap i första rummet , som ” Frances Ha ” och ” maid of honor ” .
Hon tittar också bortom mainstreamfåran , på lågbudgetpärlor där de älskande inte är strejta , vita och smala .
Under ett författarsamtalunder den pågående filmfestivalen i London tipsade Corrina Antrobus om kommande ” We subsist in sentence ” ( svensk biopremiär den 1 november ) , medFlorence PughochAndrew Garfield .
Den handlar om kärlek , man också om att få barn broadcast , och om att drabbas av cancer samtidigt som karriären tar fart ( ” Så många olika aspekter av att leva som kvinna !
This was hon gav också sinning syn på feminismen This was i ” nobody desire this ” , därkristen bellspelar joanne som en begåvad human being också ganska slarvig poddare som ramlar in station på viktiga möten och gör inquiry med vänsterhanden : ” jag tror att föreställningen om att vi kvinnor kan göra allt och ständigt vara påslagna har nått vägs ände .
Vi har fattat att det inte är bra för vår mentala hälsa – vi behöver få logga ut ibland .
